Jag hade en jobbig natt i natt. Snorig och svettig. Som om det inte var nog skulle jag upp klockan 04:40 för att masa mig till jobbet och genomlida en fredagsförmiddag framför en seg dator i ett icke luftkonditionerat rum. Jag var sur och trött och bankade lite extra i köket för att kanske väcka Carin och få lite medlidande. Men icke.
Trots att vi numera bara har tre kanaler (om Radiotjänst ringer har vi dock inte ens en TV) bestämde jag mig för att äta min frukost framför TVn. Jag trodde inte att jag skulle få se något intressantare än vädret men oj vad fel jag hade. Min uppmärksamhet fångades direkt av att borgmästaren i någon okänd stad i Indiana stod och pratade om hur stor artist Michael Jackson var. DÅTID! Det faktum att en människa som inte är knuten till musikbranschen pratar väl om ”The Molester” är oroväckande. Att det dessutom sker klockan fem på morgonen i SVT och inte på det årliga ”vi älskar Michael”-talet på MTV-galan, och att de faktiskt pratar om honom i dåtid, är skäl till verklig och extrem panik. Efter en snabb titt på internet besannades mina farhågor. King of Pop är verkligen död.
Michaels död väcker blandade känslor hos alla förutom fanatiska fans och pedofiler. Han är utan tvekan en av de största artister världen någonsin skådat och hans avtryck i pophistorien kan inte ens en inskränkt metaltonåring som spottar på all musik utan dubbeltramp och shredding förneka. Men det finns ju en annan sida av honom, en sida som artister, journalister och andra offentliga personer med största säkerhet kommer att bortse från de kommande månaderna.
Ni vet alla vad jag pratar om. Michael Jackson: Spektaklet, föredettingen, pedofilen. Det råder inget som helst som helst tvivel i mitt huvud om att karln har pillat pojkpenis. Med tanke på hans sjukliga Peter Pan-komplex och de oberoende vittnesmålen lutar fallet Jackson åt att vara ytterligare ett fall i Amerikansk rättshistoria där rättvisa sorgligt nog inte har skipats.
Alla personliga skandaler med plastikoperationer, oäkta barn, hudblekningar (vitiligo och lupus skyllde han på) och näsröta tänker jag inte ens kommentera. Jag har inte tillräckligt kött på benen dessutom tycker jag synd om honom. Vad allt detta än beror på har det varit uppenbart ett bra tag att Michael inte mår så bra och har en del problem.
Sen har vi ju bristen på musikaliska prestationer de senaste 15 åren. Dangerous var den senaste plattan han släppte som det var riktig klass på. HIStory och Blood On The Dance Floor är ju mest gamla låtar och remixer med en och annan medioker ny låt. För att inte tala om hans ”comebackplatta” Invincible. En sorglig historia som till och med hardcorefansen ogillar. I smyg så klart, aldrig offentligt.
Så det är med stor sorg men samtidigt kraftiga konfliktkänslor jag säger hej då till King of Pop.
Michael, du gav oss underbar musik och förändrade vår syn på modern pop. Men du var också ett tvättäkta nut job. Vi kommer att sakna dig. Ditt jävla pedosvin.
Trots att vi numera bara har tre kanaler (om Radiotjänst ringer har vi dock inte ens en TV) bestämde jag mig för att äta min frukost framför TVn. Jag trodde inte att jag skulle få se något intressantare än vädret men oj vad fel jag hade. Min uppmärksamhet fångades direkt av att borgmästaren i någon okänd stad i Indiana stod och pratade om hur stor artist Michael Jackson var. DÅTID! Det faktum att en människa som inte är knuten till musikbranschen pratar väl om ”The Molester” är oroväckande. Att det dessutom sker klockan fem på morgonen i SVT och inte på det årliga ”vi älskar Michael”-talet på MTV-galan, och att de faktiskt pratar om honom i dåtid, är skäl till verklig och extrem panik. Efter en snabb titt på internet besannades mina farhågor. King of Pop är verkligen död.
Michaels död väcker blandade känslor hos alla förutom fanatiska fans och pedofiler. Han är utan tvekan en av de största artister världen någonsin skådat och hans avtryck i pophistorien kan inte ens en inskränkt metaltonåring som spottar på all musik utan dubbeltramp och shredding förneka. Men det finns ju en annan sida av honom, en sida som artister, journalister och andra offentliga personer med största säkerhet kommer att bortse från de kommande månaderna.
Ni vet alla vad jag pratar om. Michael Jackson: Spektaklet, föredettingen, pedofilen. Det råder inget som helst som helst tvivel i mitt huvud om att karln har pillat pojkpenis. Med tanke på hans sjukliga Peter Pan-komplex och de oberoende vittnesmålen lutar fallet Jackson åt att vara ytterligare ett fall i Amerikansk rättshistoria där rättvisa sorgligt nog inte har skipats.
Alla personliga skandaler med plastikoperationer, oäkta barn, hudblekningar (vitiligo och lupus skyllde han på) och näsröta tänker jag inte ens kommentera. Jag har inte tillräckligt kött på benen dessutom tycker jag synd om honom. Vad allt detta än beror på har det varit uppenbart ett bra tag att Michael inte mår så bra och har en del problem.
Sen har vi ju bristen på musikaliska prestationer de senaste 15 åren. Dangerous var den senaste plattan han släppte som det var riktig klass på. HIStory och Blood On The Dance Floor är ju mest gamla låtar och remixer med en och annan medioker ny låt. För att inte tala om hans ”comebackplatta” Invincible. En sorglig historia som till och med hardcorefansen ogillar. I smyg så klart, aldrig offentligt.
Så det är med stor sorg men samtidigt kraftiga konfliktkänslor jag säger hej då till King of Pop.
Michael, du gav oss underbar musik och förändrade vår syn på modern pop. Men du var också ett tvättäkta nut job. Vi kommer att sakna dig. Ditt jävla pedosvin.
1 kommentar:
http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM
Skicka en kommentar