Jag älskar när kändisar dör! Speciellt om kändisen i fråga (Whitney Houston i det här fallet, ni vet hon vars mest kända låt är en cover) är på dekis. Det skapar en konstlad, krystad situation, med drag av en personkult, där folk som inte har varit speciellt förtjust i artisten nu tvångsmässigt måste prata/skriva/twittra/vlogga om vilken fantastisk artist och människa denna före detta fantastiska artisten och människan var.
Whitney är ett ypperligt exempel på när människor, gärna kändisar och populära twittrare, folk vars åsikter är betydelsefulla, tävlar i adjektiv och gärna framstår som stora fans. Ingen kan sluta tala om hennes fantastiska röstomfång och man talar gärna om hennes verk från 80-talet för att visa att man minsann inte är en av dem som hoppade på Whitney-tåget när The Bodyguard eller My love is your love blev stora.
Det finns så klart folk som faktiskt fortfarande tycker om eller i vissa fall till och med känner dessa bortgångna före detta artister, och blir genuint ledsna när dödsbudet kommer. Men efter varje kändisdöd fylls internet med påklistrad sorg från folk som sedan länge har glömt bort artistens verk. Allt för att visa hur sympatisk och medmänsklig man är. Det är lätt att ha empati med kändisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar