Kinakäk.

Jag vill resa runt i Kina. En lång resa i olika regioner med mat som den röda tråden. Jag vägrar acceptera att det som i Sverige kallas Kinakäk är en rättvis representation av det typiska kinesiska köket.

Kinakäk smakar nämligen skit. Eller värre, det smakar ingenting. Segt kött som badar i fett med lite grönsaker. Ofte smakar det bara fett och grått och när en rätt för en gångs skull har lite krydda i sig är den aldrig starkt på ett gott sätt, bara starkt för styrkans skull.

Jag efterlyser bra kinakäk. Med smak, styrka, bra råvaror och som inte har legat hela dagen i gårdagens överblivna fetter. Tips någon?

Faror för en blivande regent.

Man vet aldrig vad som väntar en monark. De flesta lever sina liv i lyx och flärd, ointresserade av popularitet och folkopinion (Vad ska hjonen göra, rösta på någon annan i nästa val? Nej, just det ja...). Men ibland förvandlas missnöje och längtan efter förändring till ren fientlighet och blir med detsamma ytterst påtagligt.

Som vid tömningen av King's Landing, då Tywin Lannister och hans son Jamie förrådde Kung Aerys samtidigt som Robert Baratheon vann en gruvlig seger över hans son Rhaegar. Då skonades ingen. Och jag menar ingen.

Inte ens minstingen i kungafamiljen, tronarvingens lilla spädbarn, ännu oskyldigt och ovetandes om föräldrarnas galenskaper, maktkamper och fiender. Kungens lojale best Ser Gregor Clegane svingade barnet mot en mur utan så mycket som en sekunds tvekan. Kallblodigt, ja, men revolution har inte plats för nåd

Det är värt att tänka på.

Cult of personality

Jag älskar när kändisar dör! Speciellt om kändisen i fråga (Whitney Houston i det här fallet, ni vet hon vars mest kända låt är en cover) är på dekis. Det skapar en konstlad, krystad situation, med drag av en personkult, där folk som inte har varit speciellt förtjust i artisten nu tvångsmässigt måste prata/skriva/twittra/vlogga om vilken fantastisk artist och människa denna före detta fantastiska artisten och människan var.

Whitney är ett ypperligt exempel på när människor, gärna kändisar och populära twittrare, folk vars åsikter är betydelsefulla, tävlar i adjektiv och gärna framstår som stora fans. Ingen kan sluta tala om hennes fantastiska röstomfång och man talar gärna om hennes verk från 80-talet för att visa att man minsann inte är en av dem som hoppade på Whitney-tåget när The Bodyguard eller My love is your love blev stora.

Det finns så klart folk som faktiskt fortfarande tycker om eller i vissa fall till och med känner dessa bortgångna före detta artister, och blir genuint ledsna när dödsbudet kommer. Men efter varje kändisdöd fylls internet med påklistrad sorg från folk som sedan länge har glömt bort artistens verk. Allt för att visa hur sympatisk och medmänsklig man är. Det är lätt att ha empati med kändisar.

Årets populistpris för bäst utförda oralsex på medlemmarna i Grammisjuryn?

Ibland känns det som att Sverige bara har två artister som betyder något: Kent och Winnerbäck. För ingen av dem kan släppa en skiva utan att bli överösta med grammisar. Inte ens när skivan, som nu var fallet med båda nämnda artister, inte var speciellt bra utan bara lyckades med att tillfredsställa den redan inbitna skaran fans i väntan på ett nytt mästerverk.

Hå hå, ja ja. Amanda Jensen fick ju vara med och leka i år och det är väl trevligt att de släpper in nya får i sin exklusiva hage då och då.

Det som är mest upprörande är som vanligt inte vinnarna utan nomineringarna. Alcazar, Takida, Agnes m.m. Fy fan! Ibland undrar jag om det uteslutande är folk från Lerum som sitter i kommittén. Och jag skiter fullständigt att Agnes har haft årets största klubbhit i London. Låten suger och det gör hon också.

Nu ska jag inte raljera mer om detta. Min kära sambo som ligger bredvid mig och suckar lite trött åt mina aggressioner har rätt; detta är ingen gala för mig. Det är en radiogala.

Två snabba saker vill jag bara säga innan jag stänger ner:
1. Att Mustasch vann bästa hårdrock är årets tveklöst största och värsta populiströst.

2. En speciell eloge till Thåström som skiter i allt och inte ens dyker upp. Han står över sådana här branschfester även när han är nominerad. Go Pimme!

Misshandel

Säg inte emot Carin. Då får ni blåmärken...

Årets film redan i februari?

På årets Rotterdam Film Festival i februari kommer det allmänna geniet Omar Rodriguez-Lopez att premiärvisa sin debutfilm The Sentimental Engine Slayer. Hypen hos oss som vet vad denne man är kapabel till är förstås hög och förhoppningsvis dröjer det inte för lång tid innan filmen kommer på DVD. Omar spelar huvudrollen, regisserar, producerar, gör musiken (så klart) och har skrivit manus. Värt att nämna är också att John Frusciante står som medproducent.

IMDB skriver så här om filmen:

"The Sentimental Engine Slayer tells the compelling, confounding tale of the overdue coming of age of a twenty-something misfit named Barlam. Barlam's awkward transition from boy to man is as much the story of struggling to find one's essence in a world of stereotypes as it is an indictment of the distorted reality of family life in the disengaged 21st century. A bottom-rung grocery bagger whose neo-incestuous relationship with his addict sister, Natalia, causes him no small amount of grief and disillusionment, Barlam seeks solace in the convoluted wisdom of what few male peers are available, namely his androgynous, alcoholic boss, Oscar, and the sister's simple-minded boyfriend, Zack. Seeking an explanation as to the strange circumstances of his apparent lack of family structure, as well as the respect from others fundamentally absent in his mundane model-building existence, Barlam is soon led astray amid a seedy underworld of prostitutes, hustlers and addicts. The labyrinthine plot soon begs questioning as to where reality ends and fantasy begins, Barlam shifting effortlessly between hapless punching bag, assertive surrogate father figure, and rage-prone psychopath."

Och här är första trailern

Kunglig Hovleverantör av Bly

Jesus! De är fortfarande unga men ser ut som ett medelålders helyllepar. Jävla pensionärer!

Men det spelar ingen roll. När revolutionen kommer och de står mot en mur framför 8 gevärspipor kommer de inte heller se så fina ut.

Smittad

Då var det dags. Efter att ha varit förskonad i flera år ser det nu ut som att min dator har fått virus. Eller åtminstone en väldigt envis trojan som försöker tränga sig in. Rätt typiskt eftersom jag precis betalat för ytterligare ett års McAffee.

Men men, den är ändå tre år gammal. Nu vill det till att rädda det viktiga, sen tar jag över Carins dator. Eller ja, officiellt blir den ju bara den nya husdatorn, inte MIN dator, men vi vet båda vem som fixar och grejar med elektroniken i det här hushållet så den är numera min i praktiken. Men jag säger inget till henne om det på ett tag...

Överdos, någon?

Kändisdödligheten är hög i år. Nu är det Brittany Murphy som har avlidit av hjärtstillestånd enligt färska rapporter från LA. Ofta en 32-åring får hjärtstillestånd bara så...

Bad Santa

I år är det min tur att vara tomte. Sambos systerbarn kommer få den bästa tomte experience någonsin. Ska jag köra med Eddie Meduza- eller Stefan & Kristerdialekt?

Eller så kanske man ska prata som Yoda..?

ÄNTLIGEN!

Det har varit mycket rykten och snack de senaste månaderna men nu är det klart: John Fruciante lämnar Red Hot Chili Peppers. Och inte en dag för tidigt. Nu kan han koncentrera sig på sin egna underbara musik och lämna radiopoparna åt sitt öde.

För er som har missat Fruciantes solokarriär kan jag starkt rekommendera Curtains, Shadows Collide With People, To Record Only Water For Ten Days och senaste plattan The Empyrean.

Lyssna och njut!

Gubbalven

Idag fyller Sony Playstation 15 år. Det får mig att känna mig extremt gammal och mossig. Tur att jag är ung utanpå i alla fall. Lite som Legolas...

Stockholm i mitt hjärta

Om en timma bär det av till Hufvudstaden på en liten snabbvisit. God mat, gott vin och imorgon ska jag se Omar, Cedric och de övriga i THE MARS VOLTA live på scen. Vilken upplevelse det kommer bli!!

En rapport om Stockholmsvisiten och framför allt konserten kommer så klart nästa vecka.

Go shortie, it's your birthday...

Det har varit en mycket bra födelsedag. Träffade Pelle och tog en öl på Bishops, innan det stod vi och tjötade med min f.d. kollega Pierre på Vasagatan i en halvtimme, sen kom jag hem och blev grattad av Carin och mor. Fick presentkort på Wasa Optik, jag som har velat ha ett par nya glasögon SÅ länge nu men inte kunnat unna mig det. Perfekt!

Fick samtal från Kanada också. Lilla Nina var inte så sugen på att prata men det var roligt att snacka lite med farsan.

Kvällen spenderades på Nefertiti där vi såg Mattias Landaeus Trio och åt kalventrecote. Riktigt härlig jazz var det. Tyvärr kunde vi inte köpa en skiva då vi inte hade några kontanter, men den ska väl gå att fixa på annat sätt. Det är ju trots allt 2000-talet, det här.

Nu är jag så där lagom berusad och ska avsluta kvällen med att röja upp bland pubertala jänkare i Modern Warfare 2 med mina internetpolare. Sweet!

Karaktärsskådis minsann

Kevin McKidd kommer för mig alltid att vara förknippad med sin roll som Tommy i Trainspotting. Men av en ren slump (hur skulle jag klara mig utan Flashback?) insåg jag att jag har sett och hört denna ypperliga skådespelare i flera roller.

Inte nog med att han har huvudrollen i Journeyman och spelar Lucius Vorenus i Rome, han gör också rösten till den hårdaste elitmilitären någonsin, "Soap" MacTavish i Modern Warfare 2, OCH dekadensrockaren nr. 1 Jezz Torrent i GTA: Vice City.

Det är inga dåliga roller det.


Han är tydligen också med i Grey's Anatomy men den tittar inte jag på eftersom jag är heterosexuell.

Trött

Jag är trött på att vara sjuk.
Jag är trött på att inte orka.
Jag är trött på vädret.
Jag är till och med trött på internet.

Jag längtar tills jag blir frisk och stark. Hoppas att jag blir det till på fredag då jag fyller år och ska gå på jazzklubb på Nef. Längtar och hoppas.

Ett rikt liv

En normal människa brukar oftast ha gott om pengar men ont om fritid eller vice versa, jag har just nu både pengar och fritid. Denna vinnande kombination gör att jag har börjat spela mer TV-spel än på länge. Jag borde egentligen ta och slipa mitt CV och sånt vuxet, men det är svårt att hinna med samtidigt som man ska komma upp i rank 30 och låsa upp nya vapen och perks så att man kan spöa alla snäsiga snorungar online. Jag har dessutom åkt på en bamseförkylning IGEN så jag intalar mig att jag får spela hur mycket jag vill nu.

Bäst just nu:


Call Of Duty: Modern Warfare 2. Bästa onlineshootern på länge.
















Dragon Age: Origins. "Den spirituella uppföljaren till Baldurs Gate-serien". Ja, nästan i samma klass faktiskt. Och det vill inte säga lite.










Sen väntar jag på att få hem Borderlands och Battlefield: Bad Company 2 också. Det senare släpps visserligen inte förrän i mars men jag har förbokat det redan nu så att jag får Limited Edition-paketet. I'm a huge nerd...

Nyheter

Saker som har hänt under mitt uppehåll:

* Jag har sagt upp mig från jobbet.

* Jag har sökt in till universitetet, PÅ RIKTIGT den här gången, det vill säga i tid och med en genomtänkt plan.

* Jag har börjat gå en kurs på Trygghetsstiftelsen för vilsna, avverkade och bittra 50-åringar som tror att de ska kunna komma ut på arbetsmarknaden igen.

* Them Crooked Vultures har äntligen släppt sin debutskiva och den är bra.

* Eftersom vi lever i en värld som styrs av flockmentaliet, vi och dom-attityd och oupplysta landsortsbor ser det enligt färska undersökningar ut som att vi nästa år kommer att få ett rasistiskt riksdagsparti som är extremt hatiskt och fördömande mot allt som kan tänkas vara kopplat till det stora världshotet Islam. Och det innebär i praktiken alla som inte är nordeuropeer. Grattis Sverige.

* Daniel "Harry Potter" Radcliffe har ertappats med en joint i munnen. Skandal! Han måste vara den första brittiska 20-åring som har testat cannabis.

* Vi har möblerat om totalt i lägenheten. Mysfaktorn och potentialen är 10 ggr högre nu.

* Min större lillasyster är på Kuba och lär sig spanska.

Nu är ni uppdaterade.

Back in effect

Det har inte blivit något skrivet på ett bra tag, och jag har i ärlighetens namn inte en aning om varför. Att skylla på "dålig inspiration" låter pretto och B, som om det vore något jävla konstverk som jag förlöser ur mitt egna geni liksom. Sanningen är nog att jag hel enkelt inte har haft lust. Jag har haft för mycket annat för mig. Om det hade suttit en kamera i mitt vardagsrum och någon skulle kollat på inspelningen från den senaste veckan skulle det uttalandet låta skrattretande eftersom jag bara har suttit framför TVn och spelat, men det har faktiskt hänt en hel del sen jag senast skrev här.

Att ens ta upp skrivandet igen är med största sannlikhet dödfött eftersom de få som läst här antagligen har lämnat mig för kissie.se eller någon annan av bloggiganterna, och att blogga utan läsare är ju att skriva dagbok, tjejigt alltså, men jag gillade att skriva av mig och raljera lite då och då så jag gör ett nytt försök. Vi får se hur det går...

Låtstölder och tonintervaller

Det kanske bara är jag, men det känns som att synthriffet i Uprising med Muse har lånat lite väl rakt av från White Wedding med Billy Idol. Men det är klart, finns det bara 12 toner är det inte så konstigt att man skriver ett stycke där 5-6 toner råkar ha samma intervall som en annan låt. Problemet är ju när man bygger en karriär på det. *host, host, Håkan, host*

STOPP! In the name of hårtussar.

En sådan här ska jag skaffa snarast. Det visade sig var mycket lättare att få loss stoppet i duschbrunnen med den än att ligga och rensa med kniv och renslina. Äckliga gamla hårtussar... Usch!

Cookin' up some marvelous shit

En gång i tiden, för inte så länge sedan, när bra Hiphop kunde hittas på stora bolag och talang gick före image, släpptes en skiva som än idag inte har överträffats. Jag pratar naturligtvis om Only Built 4 Cuban Linx..., Raekwons mästerverk. Produktionen (signerad RZA, vem annars) låg helt i linje med de då unika "stream of consciousness"-texterna som Rae och hans vapendragare Ghostface Killah spottade ur sig på löpande band och skapade en filmisk helhetsupplevelse som få andra Hiphop-skivor har lyckats efterhärma.

Men något hände. Trots att Raekwon alltid har levererat på klanskivorna, och faktiskt på senare år varit den enda (tillsammans med GZA) som gjort de officiella Wu-plattorna värda att lyssna på, så har hans soloprojekt varit minst sagt mediokra. Att han började bjäbba med RZA om produktionen på 8 Diagrams gjorde inte saken bättre. Man var helt enkelt nära att räkna ut "The Chef".

Någonstans runt 2005 började rykten surra om en uppföljare till Cuban Linx. En skiva som skulle ta vid där den första slutade och gå i samma linje och på samma tema. Jag dömde naturligtvis ut projektet direkt. Att göra en uppföljare på den plattan är omöjligt, idiotiskt och borde faktiskt vara olagligt (inte för att Rae skulle bry sig, han är inte känd för att oroa sig för vad lagboken har att säga). Att det sedan tog fyra år innan skivan faktiskt släpptes gjorde att jag helt tappade intresset. INGEN skiva som tar så lång tid att göra blir någonsin bra. Se på Chinese Democracy.

Döm om min förvåning när skivan (simpelt döpt Only Built 4 Cuban Linx... Pt. II) släpptes och jag läste recension efter recension som hyllade plattan, sa att det var en värdig uppföljare och ett av årets bästa Hiphop-släpp. Jag var tvungen att höra själv.

Och visst, med undantag för några såsiga låtar är skivan riktigt bra. Inte som orginalet men helt klart en värdig uppföljare och tveklöst det bästa Raekwon har släppt de senaste fjorton åren. Förutsatt att man kan med att lyssna på en medelålders miljonär som rappar om drogförsäljning så är denna skivan ett solklart köp. Bra jobbat Rae!

Tisdagsmys

Carin sjunger i kör nu för tiden, gospel, och enligt säkra källor är hon riktigt bra. Jag vet ju att hon kan sjunga när hon sjunger med till en skiva eller när hon duschar, men det är roligt att hon är grym även när det är "på riktigt". Jag önskar att jag kunde sjunga...

När Carin är borta varje tisdagkväll är det rätt härligt att mysa med en bok och lyssna på någon platta som man vanligtvis inte kan lyssna på för att den är för "skränig" och "stökig". Ikväll har jag läst halva The Curse Of Lono och lyssnat om och om igen på Old Money. Sushi och öl blev det också.

28/12 1943 - 14/9 2009

Gordon Ramsey, Mat-Tina och Jamie Oliver kan slänga sig i väggen. Kungen av TV-matlagning var den evigt pimplande Keith Floyd, som med mycket humor och väl tilltagna vinglas fick även en sådan kulinariskt handikappad person som mig att gilla matprogram.

Jesus älskar alla barnen. Förutom bögar, hårdrockare, ogifta sexuellt aktiva, muslimer, människor som bryter könsbarriärer och oliktänkande...

Igår fick vi papper inför kyrkovalet. Jag trodde man sa upp sådan propaganda när man gick ur Svenska Kyrkan, men icke. Tidningen Amos eller vad den nu heter fick vi också. Jag börjar tro att Carin är med i smyg...

Little drummer boy

Phil Collins har gjort en hel del tveksam skit i sina dar, i alla fall som soloartist, men han är en en otrolig trummis. Så när han nu meddelar att han lägger stockarna på hyllan kan man inte låta bli att sörja. En mer fantastik trummis finns inte.

Fin, finare, finast

DETTA gör mig sur.

Det är inte en skandal att Säpo inte kom när hon tryckte på larmet, det är en skandal att det bortskämda svinet larmade Säpo för att hon bröt knät. När vanliga dödliga skadar sig illa har de ingen möjlighet att tillkalla Säpo och få specialbehandling. Men det är klart, alla är ju inte Länspolismästare, den klart viktigaste och finaste tjänst man kan ha i det här landet. Hon är praktiskt taget adel.

Jag har en massa adjektiv som jag vill häva ur mig men jag sparar dem. Att Säpo inte ryckte ut på detta Musse Pigg-larm var ju faktiskt bra. Det kanske kan leda till att deras redan mycket tveksamma och ifrågasättbara verksamhet synas lite noggrannare.

Jesus, jag borde gått och lagt mig för länge sedan. Jag har gjort ett nattpass (WT, jag vet). Men internet är roligare än att sova.

9/11

Om de ändå hade byggt så här i stället...

There and back again

Nu äntligen, efter mycket om och men, har Tolkiens efterlevare och New Line Cinema kommit fram till en uppgörelse, vilket i sin tur innebär att The Hobbit är klar för inspelning.

Det finns en hel del frågetecken. Hur många filmer blir det till slut? Hur mycket fick Christopher Tolkien och kompani? Är Peter Jackson inblandad? Vem spelar Bilbo nu när Ian Holm är så sjuk? Är Ian McKellen stark nog för de antagligen rätt hårda inspelningar som väntar?

Dessa frågor och många fler går säkert att få svar på om man letar lite på nätet, men i nuläget bryr jag mig inte. Jag är bara glad att de gör en (eller två, eller tre) film av detta verk. Ska bli riktigt roligt att följa.

Ob-La-Di, Ob-La-Da

Imorgon händer det grejor. Då är det 09-09-09 och det är tydligen det datumet som The Beatles ska erövra jorden ännu en gång. Då släpps TV-spelet Rock Band: The Beatles och två påkostade CD-boxar: The Beatles in mono och The Beatles in stereo. Dessutom släpps alla deras studioalbum separat i 2009 Remaster-versioner.

Enligt folk som har fått en chans att förhandslyssna på dessa remasters är det de första riktigt bra CD-utgåvorna av Beatles och värda varenda krona. De är också slutsålda på det flesta ställen redan innan release, så det kan ta lite tid att få sitt exemplar om man inte har förhandsbokat i god tid. Men den som väntar på något gott...

Jovisst ja, Kusin A fyller år imorgon också. Men han får underordna sig The Beatles.

Manligt

Nu när jag är man på riktigt (alltså skaffat helskägg) får jag räkna med manliga problem som att mjukglass sätter sig i mustaschen och får mig att se lite löjlig ut så att min kära sambo skrattar åt mig. Men det är okej, jag får väga upp nackdelarna mot fördelarna. En kvinnlig kollega sa häromdagen att det gav mig karaktär. Vem skrattar nu egentligen?

Goliath!

Den 30e november smäller det. Ser ut som att MO ska följa med till Stockholm för att se världens bästa band. Om någon mer känner för det är det bara att höra av sig.

Vilken upplevelse det kommer bli. Det här färska klippet bådar gott:

Girls! Girls! Girls!

Det är häftigt med människor som inte skäms för sig. Beth Ditto i rockbandet Gossip är en sådan människa.








Dessutom är hon en riktigt skön sångerska. Senaste plattan Music For Men är asbra.









Appropå asbra. Min favvorocker och mitt gamla frikort Juliette Lewis släppte just en skiva och ingen mindre än mitt nya frikort Omar Rodriguez-Lopez har producerat. Ska bli mycket spännande att lyssna på.

Teknik???

Det har inte blivit mycket skrivet här på senaste. Det är för att jag har dött inombords och lite smått gått omkring och väntat på att kroppen också ska ge upp. Men nog om det.

Jag tänker slänga ut en teknikfråga som ni gärna får svara på om ni kan: När jag rippar mina CD till wav-filer i Media Player kan min MP3-spelare inte läsa dem. Men när jag gör det i Nero går det utmärkt. Vad beror det på?

Darkness on the edge of town

Jag laddar upp MP3-spelaren inför morgondagens arbete. Det känns tungt...

Presentförslag

Idag känner jag mig lite "grå". Då blir jag egoistisk och vill ha presenter. Den här till exempel:


The Beatles In Stereo. 16 remastrade CD + 1 DVD. Nice! Om någon som älskar mig läser den här bloggen kan ju det vara en bra födelsedagspresent i förskott. Sen spelar ju The Mars Volta på Cirkus den 30/11...

Inkompetens

http://www.dn.se/nyheter/sverige/33-arig-fildelare-anhallen-1.938609

"...och polisinsatsen kommer att påverka flödet av piratkopior på internet" säger Antipiratbyråns egen messias Henrik Pontén. Mmm, precis som när man förra veckan stängde av The Pirate Bay från Black Internets server. TPB var uppe igen igår...

Med tanke på hur världsomfattande piratkopiering och gratis spridning av upphovsrättsskyddat material är undrar man ju hur Pontén hade tänkt sig att detta gripande (1 person, 90 TB) skulle göra betydande skillnad. Jo, just det, Henrik lever ju i sin egen lilla värld där Sverige står i centrum och The Pirate Bay är enda sättet att hitta gratis film och musik på internet.

Ser ni Henrik Pontén på stan ska ni spotta på honom. Han har förtjänat det genom sin oändliga inkompetens. Här har ni the face of the enemy:

Snyft, snyft...

Jag känner hatkärlek för "offer". Personer som har upplevt något som normala människor skulle avskriva som något konstigt/lustigt fel eller misstag, men i stället för att skita i det och gå vidare kontaktar dessa "offer" kvällstidningar och poserar på stereotypa bilder som tydligen ska väcka sympati hos läsarna.

Med hatkärlek menar jag att jag dels hatar deras mentalitet och mediakåthet, men samtidigt kan jag inte sluta skratta åt dem. De förgyller trots allt min vardag på något sätt.

Här är dagens: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5694663.ab

Danger Mouse - Mer än bara Hiphop

När Jay-Z släppte en a cappella-version av sin skiva The Black Album (orginellt, Jigga...) var det många producenter som tog tillfället i akt och gjorde remixar av plattan. Den enda som riktigt lyckades var Danger Mouse. Med beats som byggde på samplingar från The Beatles White Album lyckades han med konststycket att passa in Jay-Zs texter och göra båda skivorna till sina egna på ett så bra sätt att man glömmer hur sugig rappare Jay-Z faktiskt är.

Ni som mest tittar på MTV känner nog främst igen Danger Mouse som producenten i gruppen Gnarls Barkley, men även om det är ett riktigt trevligt band på soul/funk/pop/elekro-sidan har han gjort mer som förtjänar att nämnas.

Är man lite mer lagd åt pophållet kan det vara en idé att kolla närmare på hans sammarbete med Sparklehorse. Dark Night of the Soul heter den och skulle egentligen släppts tillsammans med en bok med foton av David Lynch, men EMI hade juridiska problem så de har fått kompromissa lite där. Jag vet faktiskt inte hur det slutade men skivan går i alla fall att ladda ner i sin helhet med helt OK kvalité. Bland andra The Flaming Lips, Nina Persson, Iggy Pop och Super Furry Animals gästar och det är en bra platta.

Om man, som jag, är tillräckligt street för att uppskatta äkta Hiphop har han även sammarbetat med übercoola rapparen MF DOOM under namnet DANGERDOOM. Bra skit.

The dragon in the dungeon

Jag har ätit så mycket vitlök ikväll att det svider i munnen. Tur att jag inte ska göra något socialt imorgon. Jag vågar knappt tänka på hur det luktar i sovrummet nu när Carin har legat där och andats några timmar. Men det är lugnt, jag gillar både vitlök och Carin så det är en vinnande kombination.

Besviken

Hmm, jag är inte helt såld på senaste Arctic Monkeys-skivan. Det är den typen av skiva man sätter på i bakgrunden och tycker är bra, men som inte klarar en närmare lyssning. Den lyckas varken utmana eller rycka med mig.

Men det är ju visserligen en rätt ny platta. Jag får ge den några lyssningar till. Men det kan redan nu proklameras att den inte är lika bra som tidigare skivor med Arctic Monkeys.

All Star line-up

Oj, oj, oj. Efter mycket rykten och spekulationer läste jag idag att det är bekräftat att superrockgruppen Them Crooked Vultures med Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones(!) snart är klara med sin debutskiva. De har redan spelat 4 gig och hypen är MYCKET hög.

Det ligger uppe lite på YouTube med allt ifrån medioker till rent dålig kvalité, men det låter riktigt lovande.

Med tanke på medlemmarnas status är det en underdrift att säga att förväntningarna är skyhöga och Public Enemys gamla dänga Don't Belive The Hype ligger nära till hands. Förhoppningsvis kan tre så rutinerade musiker skärpa sig och leverera när det krävs, för allt annat än en 10-poängare kommer ses som en besvikelse. Jag väntar spänt.

Helt väck

Jag är fruktansvärt glömsk ibland. Skriver jag inte upp saker riskerar de att försvinna ur huvudet direkt. Lite jobbigt då att jag dessutom är så sjukt oorganiserad. Jag har fortfarande alla mina viktiga papper, räkningar, kontrakt och liknande i en stor sportbag där de har legat i två år.

Jag ska börja arbeta på det här. Jag ska bli organiserad och vuxen. Imorgon sticker jag ner till Pappershörnan och köper en kalender. Och den här gången ska jag följa det som står i den. INTE skjuta upp allt för att sedan glömma det. Så det så!

Mitt frikort

Jag skulle kunna tänka mig att ligga med Omar Rodriguez-Lopez. Bara för att han är SÅ JÄVLA BRA.

Sommardagar

Det är härligt med semester nu när det ser ut att börja bli lite bra väder. Idag blev det utesushi från nya favvostället vid Wavrinskys. Jag testade deras Aloe Vera-vatten som var riktigt uppfriskande. Ikväll blir det en liten snabbgrill och kanske en öl eller två. Trevligt!

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Man ska inte underskatta vikten av bra kablar till sin stereo. Det gör mer än man tror att plocka bort de gamla SIBA-sladdarna från -94.

Idag kom mina Van den Hul. Stabila signalkablar som ger rättvisa åt musiken utan att vara för avslöjande och "elaka" mot ljudbilden. De invigs så klart med The Mars Volta.

A Confederacy of Dunces...

...är en bok som måste läsas. Jag har nyligen lyckats frälsa Kusin A med detta eminenta verk, men jag nöjer mig inte för än hela min bekantskapskrets känner till Ignatius J. Reillys öden och äventyr. Klart läsvärd bok.

I övrigt bra

För övrigt var det trevligt på årets Way Out West. Antony & The Johnsons såg bättre ut på papper än vad de faktiskt var i verkligheten men annars var det mycket roliga spelningar.

Jag gör som Carin och lägger upp en bild på Florence Welch. Dels för att hon var bäst men också för att hon var den enda vi fick bra bilder på.

Just det, det blev några roliga bilder på mig och Morran också. Men de kommer inte upp här.

Blunder med B

Jag gjorde bort mig på Way Out West. Eftersom Carins pappa fyllde 60 på lördagen, en tillställning som var mycket trevlig och som jag absolut inte hade velat missa, var det uppenbart redan från början att vi inte skulle kunna se allt den dagen. En lösning hade varit att vara i Slottskogen i början och se några band för att sen sticka ner med en hyrbil, sedan åka tillbaka igen till sista konserten. När spelschemat äntligen kom ut såg jag att de artister jag ville se låg i mitten av dagen, men vi hade kunnat se dem och sedan åkt ner till svärfar resten av kvällen.

Då fick jag en släng av både snålhet och lathet. Jag tyckte inte att det var värt de extra pengarna för att bara se några artister och jag intalade mig att Nas skulle suga eftersom Hiphopare fan aldrig kan göra bra ifrån sig live, något som visserligen oftast stämmer, så jag avstod helt från att gå på lördagen. Vad händer då? Jo, detta: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=655&a=511630

Nas går in med ett liveband och en jävla adrenalinkick och gör en fantastisk konsert. Han körde till och med sin gamla Main Source-vers från -91. FAN!!!

Där fick man för att man var snål, lat och inte hade förtroende för den bästa nu levande rapparen.

Surt sa räven...

Inget jävla spex!

Ja, det var lika bra som väntat. En lite "hittig" setlist samt att det ibland kändes som att de gick på rutin drar möjligtvis ner betyget lite, men på det hela taget var det en fan-tastisk spelning.

Lester "Les Paul" William Polsfuss 9/6 1915 – 13/8 2009

En betydande person för modern musik har gått bort. Oavsett om det handlar om jazz, blues, country, rock eller vilken annan modern musikstil som helst har den formats och färgats mer eller mindre efter Les Pauls innovationer.

Jag orkar inte rada upp allt han gjorde av betydelse, det får man kolla på Wikipedia om man är så jävla intresserad. Men det han är mest känd för är att skapa en elgitarr med solid kropp, vilket la grunden till "rockljudet".

Eftersom den gode Les Paul var 94 är hans död ingen direkt chock, men likväl mycket tråkigt. Han var otroligt betydelsefull och kommer aldrig bli bortglömd.

Bli aldrig som oss, bli värre.

Det är inte lätt att vara ett av Sveriges mest hyllade band, göra ett uppehåll på 8 år, sedan komma tillbaka och faktiskt nå upp till folks förväntningar. Men Bob Hund gjorde det.

Nya skivan är nära på lika fantastisk som deras bästa 90-tals plattor och enligt de som vet kan de fortfarande leverera live. Jag hoppas det. I kväll spelar de på Götaplatsen och jag räknar inte med att gå därifrån besviken.

Den arga Ugglan

Magnus är arg: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=511135

Man kan ju tycka att han tjänar tillräckligt på sina kackiga dokusåpor, krogshower och revyer, men han vill naturligtvis ha mer.

Personligen skulle jag inte ens slösa hårddiskutrymme på honom men det finns, enligt honom själv, tillräckligt många som vill betala fullpris för hans "musik", så att han ka få lite mer än de helt klart lägre stående gatumusikanterna, och då får jag väl önska honom lycka till med sin fortsatta "karriär".

Välkommen till framtiden, Magnus. Du kanske kan starta en ny serie: Var fan är min skivförsäljning?

No use for a överskrift

Idag var det mycket spring. Byta lampa, köpa tyg m.m. Jag var varm och svettig och kände mig som ett litet gnälligt barn, sur och trumpen, men Carin var förvånansvärt tålmodig.

Nu ska vi till Kalle & Perro och dricka vin. Männen kommer troligen stå och inspektera deras nya högtalare medans kvinnorna syr draperier. Sedan är det nog oundvikligt att jag börjar planera hushållets nästa Hifi-köp...

Och så kan vi ju passa på att skåla för de glada överklassnyheterna att även den yngre prinsessan har förlovat sig. Jag ser fram emot att med min skatt betala hennes överdådiga bröllop med en äcklig sliskraggare som tveklöst kommer att bedra henne med en lyxhora i sydamerika. HIPP HIPP!

P.S. Extra poäng till den som kan plocka referensen i överskriften.

Inglan Is a Bitch

Man har inte levt för än man har lyssnat på Linton Kwesi Johnson. Dub poetry när den är som bäst, meningsfullast och rökigast.

Jag är mycket förtjust i Tings an' Times, även om plattor som Making History och Bass Culture har blivit mer uppmärksammade. Independent Intavenshan är en bra samling för den som vill börja någonstans.

Odödlig musik!

I've got something to say...

Misfits var verkligen så jävla grymma förr i tiden. Ett riktigt punkband på alla sätt och vis. Idag såg jag en nyutgåva på vinyl av deras debut Walk Among Us och trots att jag har skivan i två versioner (ingen vinyl dock) kände jag för att köpa den.

Det är synd att Jerry Only har sålt ut både sig själv och Misfits. När jag pratar om dem pratar jag bara om den gamla goda tiden innan "återföreningen". Static Age är annars en rätt bra samling av deras tidigare grejor, trots att den släpptes i fel tidsepok.

Way out of line

Idag, efter mycket om och men, köpte jag och Carin biljetter till Way Out West. På Bengans såg vi att de har förberett ett bord med utvalda skivor av alla artister som ska vara med. Det är ett riktigt roligt initiativ, men vi har det allra flesta redan. Carin spelar Wilco nu i inlyssningssyfte.

Jag är inte lika taggad i år, antagligen p.g.a att lördagen blir lite avsnoppad då vi ska till Carins far på 60-års party. Men det ska också bli kul. Carins familj har inte sett mig på "Gonzo-humör" och detta kan mycket väl bli ett sådant tillfälle. Ett härligt drop-in med mycket mat och dryck, och uppe på det den kvarvarande alkoholen från kvällen innan. "Why not?" Ser helt klart fram emot helgen...

Teknikens under

Idag fyller syster N år och eftersom hon är i Kanada var det sagt att vi skulle ses över Skype vid två idag. Men icke. På min kära fars linje var det dött och försök att maila honom var lönlösa då det direkt kom ett svarsmail att det inte gick att skicka mail till den adressen.

Så nu är det sagt att vi ska försöka igen vi halv nio och jag hoppas verkligen att det funkar. Jag börjar längta en hel del här hemma och det skulle vara skit att inte kunna gratta henne "live". Det är inte varje dag man fyller 6...

Ökenblues

Tinariwen är ett band från Saharaöknen i Mali som jag, trots att de existerat sedan 1982, ännu inte upptäckt. Jag håller mig bara sporadiskt uppdaterad med musiktidningar, bloggar och liknande vilket gör att jag ibland inte hänger med hypen. Och en sådan finns det tydligen kring detta band.

De spelar en mix av nordafrikansk musik kallad Tichumaren och västerländsk blues och rock. De spelar också in sina skivor med elektriska instrumment och utrustning mitt ute i öknen och inne i grottor. Ashäftigt! Ett gäng batterier bara så är man set. =)

På 80-talet var Tinariwen bannlysta och det var fängelsestraff för att ens äga en kassett med dem. Nu blir de lovordade av Bono och Robert Plant, spelar på stora festivaler och är det häftigaste som hänt inom världsmusik.

Jag har bara lyssnat på de tre senaste skivorna och även om det inte är musik för alla är de helt klart värda att kolla lite närmare på. Om inte annat för att man garanterat inte har hört blues av det här slaget tidigare.

Senaste skivan heter Imidiwan: Companions och rekomenderas till alla nyfikna som en bra skiva att börja med.

Blood on the Tracks

Jag får krupp på skivbolag och deras tröga, föråldrade sätt att tänka. Nu har tydligen förhandlingarna havererat och Bob Dylan har försvunnit från Spotify HELT.

När ska artister och deras bolag vakna upp och inse att 80- och 90-talet är förbi? Tekniken har gått framåt och lyssnarna vill inte längre köpa CD-skivor för 169:- styck. Detta betyder naturligtvis inte att all musik ska bli helt gratis och att artister ska jobba ideellt. Det kostar att göra en skiva, det kostar att turnera och det kostar att ha ett kolamissbruk. Men det är då det gäller att kompromissa. Även om artister och bolag inte kan tjäna lika mycket som de tidigare gjorde finns det fortfarande goda möjligheter till profit.

Spotify är en sådan möjlighet. Det är också en bra reklamplats eftersom det är många som först lyssnar där och sedan köper skivan i affär, på iTunes eller liknande.

Men inställningen från den etablerade, hyperkommersiella och superrika branschen är att förbjuda allt man inte tjänar tillräckligt på och övervaka all internettrafik så att folk måste köpa CD. Till ett pris som de själva sätter. Ingen marknadskonkurrens där inte.

Den enda trösten är att dessa svin kommer att bli överkörda, nergjorda och lämnade att ruttna inom tio år. Att stoppa den pågående digitala utvecklingen är som att försöka förbjuda elden eller hjulet. Modernt tänkande människor kommer att ta över och stofilerna får sitta i sina "MTV Cribs"-villor och gnida sina guldskivor och gnälla.

Länge leve Revolutionen!