Presentförslag

Idag känner jag mig lite "grå". Då blir jag egoistisk och vill ha presenter. Den här till exempel:


The Beatles In Stereo. 16 remastrade CD + 1 DVD. Nice! Om någon som älskar mig läser den här bloggen kan ju det vara en bra födelsedagspresent i förskott. Sen spelar ju The Mars Volta på Cirkus den 30/11...

Inkompetens

http://www.dn.se/nyheter/sverige/33-arig-fildelare-anhallen-1.938609

"...och polisinsatsen kommer att påverka flödet av piratkopior på internet" säger Antipiratbyråns egen messias Henrik Pontén. Mmm, precis som när man förra veckan stängde av The Pirate Bay från Black Internets server. TPB var uppe igen igår...

Med tanke på hur världsomfattande piratkopiering och gratis spridning av upphovsrättsskyddat material är undrar man ju hur Pontén hade tänkt sig att detta gripande (1 person, 90 TB) skulle göra betydande skillnad. Jo, just det, Henrik lever ju i sin egen lilla värld där Sverige står i centrum och The Pirate Bay är enda sättet att hitta gratis film och musik på internet.

Ser ni Henrik Pontén på stan ska ni spotta på honom. Han har förtjänat det genom sin oändliga inkompetens. Här har ni the face of the enemy:

Snyft, snyft...

Jag känner hatkärlek för "offer". Personer som har upplevt något som normala människor skulle avskriva som något konstigt/lustigt fel eller misstag, men i stället för att skita i det och gå vidare kontaktar dessa "offer" kvällstidningar och poserar på stereotypa bilder som tydligen ska väcka sympati hos läsarna.

Med hatkärlek menar jag att jag dels hatar deras mentalitet och mediakåthet, men samtidigt kan jag inte sluta skratta åt dem. De förgyller trots allt min vardag på något sätt.

Här är dagens: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5694663.ab

Danger Mouse - Mer än bara Hiphop

När Jay-Z släppte en a cappella-version av sin skiva The Black Album (orginellt, Jigga...) var det många producenter som tog tillfället i akt och gjorde remixar av plattan. Den enda som riktigt lyckades var Danger Mouse. Med beats som byggde på samplingar från The Beatles White Album lyckades han med konststycket att passa in Jay-Zs texter och göra båda skivorna till sina egna på ett så bra sätt att man glömmer hur sugig rappare Jay-Z faktiskt är.

Ni som mest tittar på MTV känner nog främst igen Danger Mouse som producenten i gruppen Gnarls Barkley, men även om det är ett riktigt trevligt band på soul/funk/pop/elekro-sidan har han gjort mer som förtjänar att nämnas.

Är man lite mer lagd åt pophållet kan det vara en idé att kolla närmare på hans sammarbete med Sparklehorse. Dark Night of the Soul heter den och skulle egentligen släppts tillsammans med en bok med foton av David Lynch, men EMI hade juridiska problem så de har fått kompromissa lite där. Jag vet faktiskt inte hur det slutade men skivan går i alla fall att ladda ner i sin helhet med helt OK kvalité. Bland andra The Flaming Lips, Nina Persson, Iggy Pop och Super Furry Animals gästar och det är en bra platta.

Om man, som jag, är tillräckligt street för att uppskatta äkta Hiphop har han även sammarbetat med übercoola rapparen MF DOOM under namnet DANGERDOOM. Bra skit.

The dragon in the dungeon

Jag har ätit så mycket vitlök ikväll att det svider i munnen. Tur att jag inte ska göra något socialt imorgon. Jag vågar knappt tänka på hur det luktar i sovrummet nu när Carin har legat där och andats några timmar. Men det är lugnt, jag gillar både vitlök och Carin så det är en vinnande kombination.

Besviken

Hmm, jag är inte helt såld på senaste Arctic Monkeys-skivan. Det är den typen av skiva man sätter på i bakgrunden och tycker är bra, men som inte klarar en närmare lyssning. Den lyckas varken utmana eller rycka med mig.

Men det är ju visserligen en rätt ny platta. Jag får ge den några lyssningar till. Men det kan redan nu proklameras att den inte är lika bra som tidigare skivor med Arctic Monkeys.

All Star line-up

Oj, oj, oj. Efter mycket rykten och spekulationer läste jag idag att det är bekräftat att superrockgruppen Them Crooked Vultures med Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones(!) snart är klara med sin debutskiva. De har redan spelat 4 gig och hypen är MYCKET hög.

Det ligger uppe lite på YouTube med allt ifrån medioker till rent dålig kvalité, men det låter riktigt lovande.

Med tanke på medlemmarnas status är det en underdrift att säga att förväntningarna är skyhöga och Public Enemys gamla dänga Don't Belive The Hype ligger nära till hands. Förhoppningsvis kan tre så rutinerade musiker skärpa sig och leverera när det krävs, för allt annat än en 10-poängare kommer ses som en besvikelse. Jag väntar spänt.

Helt väck

Jag är fruktansvärt glömsk ibland. Skriver jag inte upp saker riskerar de att försvinna ur huvudet direkt. Lite jobbigt då att jag dessutom är så sjukt oorganiserad. Jag har fortfarande alla mina viktiga papper, räkningar, kontrakt och liknande i en stor sportbag där de har legat i två år.

Jag ska börja arbeta på det här. Jag ska bli organiserad och vuxen. Imorgon sticker jag ner till Pappershörnan och köper en kalender. Och den här gången ska jag följa det som står i den. INTE skjuta upp allt för att sedan glömma det. Så det så!

Mitt frikort

Jag skulle kunna tänka mig att ligga med Omar Rodriguez-Lopez. Bara för att han är SÅ JÄVLA BRA.

Sommardagar

Det är härligt med semester nu när det ser ut att börja bli lite bra väder. Idag blev det utesushi från nya favvostället vid Wavrinskys. Jag testade deras Aloe Vera-vatten som var riktigt uppfriskande. Ikväll blir det en liten snabbgrill och kanske en öl eller två. Trevligt!

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet

Man ska inte underskatta vikten av bra kablar till sin stereo. Det gör mer än man tror att plocka bort de gamla SIBA-sladdarna från -94.

Idag kom mina Van den Hul. Stabila signalkablar som ger rättvisa åt musiken utan att vara för avslöjande och "elaka" mot ljudbilden. De invigs så klart med The Mars Volta.

A Confederacy of Dunces...

...är en bok som måste läsas. Jag har nyligen lyckats frälsa Kusin A med detta eminenta verk, men jag nöjer mig inte för än hela min bekantskapskrets känner till Ignatius J. Reillys öden och äventyr. Klart läsvärd bok.

I övrigt bra

För övrigt var det trevligt på årets Way Out West. Antony & The Johnsons såg bättre ut på papper än vad de faktiskt var i verkligheten men annars var det mycket roliga spelningar.

Jag gör som Carin och lägger upp en bild på Florence Welch. Dels för att hon var bäst men också för att hon var den enda vi fick bra bilder på.

Just det, det blev några roliga bilder på mig och Morran också. Men de kommer inte upp här.

Blunder med B

Jag gjorde bort mig på Way Out West. Eftersom Carins pappa fyllde 60 på lördagen, en tillställning som var mycket trevlig och som jag absolut inte hade velat missa, var det uppenbart redan från början att vi inte skulle kunna se allt den dagen. En lösning hade varit att vara i Slottskogen i början och se några band för att sen sticka ner med en hyrbil, sedan åka tillbaka igen till sista konserten. När spelschemat äntligen kom ut såg jag att de artister jag ville se låg i mitten av dagen, men vi hade kunnat se dem och sedan åkt ner till svärfar resten av kvällen.

Då fick jag en släng av både snålhet och lathet. Jag tyckte inte att det var värt de extra pengarna för att bara se några artister och jag intalade mig att Nas skulle suga eftersom Hiphopare fan aldrig kan göra bra ifrån sig live, något som visserligen oftast stämmer, så jag avstod helt från att gå på lördagen. Vad händer då? Jo, detta: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=655&a=511630

Nas går in med ett liveband och en jävla adrenalinkick och gör en fantastisk konsert. Han körde till och med sin gamla Main Source-vers från -91. FAN!!!

Där fick man för att man var snål, lat och inte hade förtroende för den bästa nu levande rapparen.

Surt sa räven...

Inget jävla spex!

Ja, det var lika bra som väntat. En lite "hittig" setlist samt att det ibland kändes som att de gick på rutin drar möjligtvis ner betyget lite, men på det hela taget var det en fan-tastisk spelning.

Lester "Les Paul" William Polsfuss 9/6 1915 – 13/8 2009

En betydande person för modern musik har gått bort. Oavsett om det handlar om jazz, blues, country, rock eller vilken annan modern musikstil som helst har den formats och färgats mer eller mindre efter Les Pauls innovationer.

Jag orkar inte rada upp allt han gjorde av betydelse, det får man kolla på Wikipedia om man är så jävla intresserad. Men det han är mest känd för är att skapa en elgitarr med solid kropp, vilket la grunden till "rockljudet".

Eftersom den gode Les Paul var 94 är hans död ingen direkt chock, men likväl mycket tråkigt. Han var otroligt betydelsefull och kommer aldrig bli bortglömd.

Bli aldrig som oss, bli värre.

Det är inte lätt att vara ett av Sveriges mest hyllade band, göra ett uppehåll på 8 år, sedan komma tillbaka och faktiskt nå upp till folks förväntningar. Men Bob Hund gjorde det.

Nya skivan är nära på lika fantastisk som deras bästa 90-tals plattor och enligt de som vet kan de fortfarande leverera live. Jag hoppas det. I kväll spelar de på Götaplatsen och jag räknar inte med att gå därifrån besviken.

Den arga Ugglan

Magnus är arg: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=511135

Man kan ju tycka att han tjänar tillräckligt på sina kackiga dokusåpor, krogshower och revyer, men han vill naturligtvis ha mer.

Personligen skulle jag inte ens slösa hårddiskutrymme på honom men det finns, enligt honom själv, tillräckligt många som vill betala fullpris för hans "musik", så att han ka få lite mer än de helt klart lägre stående gatumusikanterna, och då får jag väl önska honom lycka till med sin fortsatta "karriär".

Välkommen till framtiden, Magnus. Du kanske kan starta en ny serie: Var fan är min skivförsäljning?

No use for a överskrift

Idag var det mycket spring. Byta lampa, köpa tyg m.m. Jag var varm och svettig och kände mig som ett litet gnälligt barn, sur och trumpen, men Carin var förvånansvärt tålmodig.

Nu ska vi till Kalle & Perro och dricka vin. Männen kommer troligen stå och inspektera deras nya högtalare medans kvinnorna syr draperier. Sedan är det nog oundvikligt att jag börjar planera hushållets nästa Hifi-köp...

Och så kan vi ju passa på att skåla för de glada överklassnyheterna att även den yngre prinsessan har förlovat sig. Jag ser fram emot att med min skatt betala hennes överdådiga bröllop med en äcklig sliskraggare som tveklöst kommer att bedra henne med en lyxhora i sydamerika. HIPP HIPP!

P.S. Extra poäng till den som kan plocka referensen i överskriften.

Inglan Is a Bitch

Man har inte levt för än man har lyssnat på Linton Kwesi Johnson. Dub poetry när den är som bäst, meningsfullast och rökigast.

Jag är mycket förtjust i Tings an' Times, även om plattor som Making History och Bass Culture har blivit mer uppmärksammade. Independent Intavenshan är en bra samling för den som vill börja någonstans.

Odödlig musik!

I've got something to say...

Misfits var verkligen så jävla grymma förr i tiden. Ett riktigt punkband på alla sätt och vis. Idag såg jag en nyutgåva på vinyl av deras debut Walk Among Us och trots att jag har skivan i två versioner (ingen vinyl dock) kände jag för att köpa den.

Det är synd att Jerry Only har sålt ut både sig själv och Misfits. När jag pratar om dem pratar jag bara om den gamla goda tiden innan "återföreningen". Static Age är annars en rätt bra samling av deras tidigare grejor, trots att den släpptes i fel tidsepok.

Way out of line

Idag, efter mycket om och men, köpte jag och Carin biljetter till Way Out West. På Bengans såg vi att de har förberett ett bord med utvalda skivor av alla artister som ska vara med. Det är ett riktigt roligt initiativ, men vi har det allra flesta redan. Carin spelar Wilco nu i inlyssningssyfte.

Jag är inte lika taggad i år, antagligen p.g.a att lördagen blir lite avsnoppad då vi ska till Carins far på 60-års party. Men det ska också bli kul. Carins familj har inte sett mig på "Gonzo-humör" och detta kan mycket väl bli ett sådant tillfälle. Ett härligt drop-in med mycket mat och dryck, och uppe på det den kvarvarande alkoholen från kvällen innan. "Why not?" Ser helt klart fram emot helgen...

Teknikens under

Idag fyller syster N år och eftersom hon är i Kanada var det sagt att vi skulle ses över Skype vid två idag. Men icke. På min kära fars linje var det dött och försök att maila honom var lönlösa då det direkt kom ett svarsmail att det inte gick att skicka mail till den adressen.

Så nu är det sagt att vi ska försöka igen vi halv nio och jag hoppas verkligen att det funkar. Jag börjar längta en hel del här hemma och det skulle vara skit att inte kunna gratta henne "live". Det är inte varje dag man fyller 6...

Ökenblues

Tinariwen är ett band från Saharaöknen i Mali som jag, trots att de existerat sedan 1982, ännu inte upptäckt. Jag håller mig bara sporadiskt uppdaterad med musiktidningar, bloggar och liknande vilket gör att jag ibland inte hänger med hypen. Och en sådan finns det tydligen kring detta band.

De spelar en mix av nordafrikansk musik kallad Tichumaren och västerländsk blues och rock. De spelar också in sina skivor med elektriska instrumment och utrustning mitt ute i öknen och inne i grottor. Ashäftigt! Ett gäng batterier bara så är man set. =)

På 80-talet var Tinariwen bannlysta och det var fängelsestraff för att ens äga en kassett med dem. Nu blir de lovordade av Bono och Robert Plant, spelar på stora festivaler och är det häftigaste som hänt inom världsmusik.

Jag har bara lyssnat på de tre senaste skivorna och även om det inte är musik för alla är de helt klart värda att kolla lite närmare på. Om inte annat för att man garanterat inte har hört blues av det här slaget tidigare.

Senaste skivan heter Imidiwan: Companions och rekomenderas till alla nyfikna som en bra skiva att börja med.

Blood on the Tracks

Jag får krupp på skivbolag och deras tröga, föråldrade sätt att tänka. Nu har tydligen förhandlingarna havererat och Bob Dylan har försvunnit från Spotify HELT.

När ska artister och deras bolag vakna upp och inse att 80- och 90-talet är förbi? Tekniken har gått framåt och lyssnarna vill inte längre köpa CD-skivor för 169:- styck. Detta betyder naturligtvis inte att all musik ska bli helt gratis och att artister ska jobba ideellt. Det kostar att göra en skiva, det kostar att turnera och det kostar att ha ett kolamissbruk. Men det är då det gäller att kompromissa. Även om artister och bolag inte kan tjäna lika mycket som de tidigare gjorde finns det fortfarande goda möjligheter till profit.

Spotify är en sådan möjlighet. Det är också en bra reklamplats eftersom det är många som först lyssnar där och sedan köper skivan i affär, på iTunes eller liknande.

Men inställningen från den etablerade, hyperkommersiella och superrika branschen är att förbjuda allt man inte tjänar tillräckligt på och övervaka all internettrafik så att folk måste köpa CD. Till ett pris som de själva sätter. Ingen marknadskonkurrens där inte.

Den enda trösten är att dessa svin kommer att bli överkörda, nergjorda och lämnade att ruttna inom tio år. Att stoppa den pågående digitala utvecklingen är som att försöka förbjuda elden eller hjulet. Modernt tänkande människor kommer att ta över och stofilerna får sitta i sina "MTV Cribs"-villor och gnida sina guldskivor och gnälla.

Länge leve Revolutionen!

Remember the Titan

Kungen av 80-talets tonårskomedier, John Hughes, avled igår, 6/8-09, av en hjärtattack. Även om han inte har gjort något man minns sedan Home Alone är det tråkigt att en ikon och stilbildare har gått ur tiden.

Jag uppmanar alla att ta en lugn kväll ikväll och återuppleva favoriter som National Lampoon's Vacation och Ferris Bueller's Day Off.

Vila i frid.

Författarkramp. Att vara hämmad av sitt eget geni.

Jag har svårt att ta beröm. Jag tycker att det är obekvämt. Det försätter mig i en position där jag inte riktigt vet hur jag ska reagera och besvara berömmet. Inte så att jag inte gillar det, det värmer allra längst där inne. Jag tycker helt enkelt att det känns fel, obekvämt och ofta oförtjänt.

Vad detta beror på kan jag skriva mycket om, men det har jag varken tid eller lust med här. De som känner mig har säkerligen sina egna teorier som antagligen bara stämmer delvis men är tillräckligt troliga för att sitta framför datorskärmen och leka hemmapsykolog några minuter. Tro mig, få saker är roligare än det...

Hur som helst, poängen som jag vill komma till är att jag på senare tid har fått mycket positiv feedback från olika håll. Personer i min närhet tycker tydligen att jag skriver bra och det ställer till stora problem för mig. Jag kan inte låta bli att känna att jag "måste" skriva på ett visst sätt, i stället för att bara skriva det som kommer naturligt. När jag tänker på bloggen känner jag ingen inspiration eller glöd, bara en mental stoppkloss med krystade formuleringar slarvigt klottrade lite här och var. Det är svårt att få något skrivet alls nu.

På senare tid har jag tänkt på att göra om bloggen enligt en idé som min kollega MA kläckte för ett tag sedan: En musikblogg som bara recenserar skivor, nya såväl som klassiska. Jag måste medge att idén är lockande, jag skriver ju mycket om musik ändå och om jag recenserade skivor skulle inspirationen och förhoppningsvis skrivglädjen komma tillbaka genom musiken. Oavsett om den är dålig eller bra.

Men jag vet inte. Jag tror att det skulle bli tråkigt att läsa i längden. Dessutom finns det redan allt för många som dagligen tar på sig Gudskappan och bestämmer vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Det är inte det Canningen med C handlar om.

På tal om det, jag borde ändra namn och beskrivning på den här bloggen. Den har helt börjat leva sitt egna liv och är inte längre knuten till Carin med C över huvud taget. Mer än att jag lever med henne och hon är en stor del av mitt liv och bla, bla, bla.

Hå hå, ja ja... Det löser sig nog. Jag är antagligen bara lite semesterslö och känner att jag hellre myser i lurarna med ett glas vin än att skriva intressanta inlägg. Idag ser det ut att bli bra väder så det blir nog grillning i eftermiddag. Förvänta er en rapport på Mat med C imorgon.

Över förväntan

Idag lyssnade jag äntligen på plattan Lungs med Florence + The Machine. Jag har tänkt beta av den ett tag nu men det har aldrig blivit av, mest för att jag är lite avigt inställd till prettobritter som gör häftig indiemusik och är alldeles för medvetna om deras egen förträfflighet.

Men jag kan inte säga annat än att jag är imponerad och hänförd av skivan. Florence Welch och hennes kollaboratörer har fått till en skiva som är härlig, häftig, mjuk, hård och grymt mångsidig utan att bli spretig. Det här är en platta som kommer att gå några varv här hemma så jag hoppas att Carin känner som jag...

Rekommenderas varmt!!

Mat med C

Min älskling har startat en ny blogg som behandlar ämnet mat i alla dess former. Än så länge är det resauranger och krogar som recenseras men det kommer också mycket recept och mattips inom kort.

Länken finns till höger samt några rader upp i detta inlägg.

Livet är en fest

Ikväll ska vi ha en liten get together hemma hos oss. Som en inflyttningsfest, men inte på det där "bröta, pissa i rabatten, grannarna ringer snuten"-sättet. Vuxet helt enkelt...

Apropå vuxet, det är i sådana här lägen Carin plockar vuxenpoäng och jag visar mig som den förvuxna tonåring jag verkligen är. Hon håller på och fixar smårätter, bläddrar i mattidningar och planerar så att allt ska bli bra för veganer, laktosintoleranta och allergiker. Hade det varit upp till mig hade jag bara slängt fram chips och dipp på bordet och informerat alla i förväg om vikten av att ta med sig sin egna alkohol.

Men jag rycks naturligtvis med och blir delaktig i Carins entusiasm. Jag håller på att komponera en playlist för ikväll och efter duschen ska jag börja med laxrullarna som alla som har varit på middag hos mig och Carin vet är obligatoriska och ständigt närvarande.

Det blir bål också. Och till och med vädret verkar funka idag, så det kanske till och med blir lite "gårdshäng".