Kinakäk.

Jag vill resa runt i Kina. En lång resa i olika regioner med mat som den röda tråden. Jag vägrar acceptera att det som i Sverige kallas Kinakäk är en rättvis representation av det typiska kinesiska köket.

Kinakäk smakar nämligen skit. Eller värre, det smakar ingenting. Segt kött som badar i fett med lite grönsaker. Ofte smakar det bara fett och grått och när en rätt för en gångs skull har lite krydda i sig är den aldrig starkt på ett gott sätt, bara starkt för styrkans skull.

Jag efterlyser bra kinakäk. Med smak, styrka, bra råvaror och som inte har legat hela dagen i gårdagens överblivna fetter. Tips någon?

Faror för en blivande regent.

Man vet aldrig vad som väntar en monark. De flesta lever sina liv i lyx och flärd, ointresserade av popularitet och folkopinion (Vad ska hjonen göra, rösta på någon annan i nästa val? Nej, just det ja...). Men ibland förvandlas missnöje och längtan efter förändring till ren fientlighet och blir med detsamma ytterst påtagligt.

Som vid tömningen av King's Landing, då Tywin Lannister och hans son Jamie förrådde Kung Aerys samtidigt som Robert Baratheon vann en gruvlig seger över hans son Rhaegar. Då skonades ingen. Och jag menar ingen.

Inte ens minstingen i kungafamiljen, tronarvingens lilla spädbarn, ännu oskyldigt och ovetandes om föräldrarnas galenskaper, maktkamper och fiender. Kungens lojale best Ser Gregor Clegane svingade barnet mot en mur utan så mycket som en sekunds tvekan. Kallblodigt, ja, men revolution har inte plats för nåd

Det är värt att tänka på.

Cult of personality

Jag älskar när kändisar dör! Speciellt om kändisen i fråga (Whitney Houston i det här fallet, ni vet hon vars mest kända låt är en cover) är på dekis. Det skapar en konstlad, krystad situation, med drag av en personkult, där folk som inte har varit speciellt förtjust i artisten nu tvångsmässigt måste prata/skriva/twittra/vlogga om vilken fantastisk artist och människa denna före detta fantastiska artisten och människan var.

Whitney är ett ypperligt exempel på när människor, gärna kändisar och populära twittrare, folk vars åsikter är betydelsefulla, tävlar i adjektiv och gärna framstår som stora fans. Ingen kan sluta tala om hennes fantastiska röstomfång och man talar gärna om hennes verk från 80-talet för att visa att man minsann inte är en av dem som hoppade på Whitney-tåget när The Bodyguard eller My love is your love blev stora.

Det finns så klart folk som faktiskt fortfarande tycker om eller i vissa fall till och med känner dessa bortgångna före detta artister, och blir genuint ledsna när dödsbudet kommer. Men efter varje kändisdöd fylls internet med påklistrad sorg från folk som sedan länge har glömt bort artistens verk. Allt för att visa hur sympatisk och medmänsklig man är. Det är lätt att ha empati med kändisar.