Ibland känns det som att Sverige bara har två artister som betyder något: Kent och Winnerbäck. För ingen av dem kan släppa en skiva utan att bli överösta med grammisar. Inte ens när skivan, som nu var fallet med båda nämnda artister, inte var speciellt bra utan bara lyckades med att tillfredsställa den redan inbitna skaran fans i väntan på ett nytt mästerverk.
Hå hå, ja ja. Amanda Jensen fick ju vara med och leka i år och det är väl trevligt att de släpper in nya får i sin exklusiva hage då och då.
Det som är mest upprörande är som vanligt inte vinnarna utan nomineringarna. Alcazar, Takida, Agnes m.m. Fy fan! Ibland undrar jag om det uteslutande är folk från Lerum som sitter i kommittén. Och jag skiter fullständigt att Agnes har haft årets största klubbhit i London. Låten suger och det gör hon också.
Nu ska jag inte raljera mer om detta. Min kära sambo som ligger bredvid mig och suckar lite trött åt mina aggressioner har rätt; detta är ingen gala för mig. Det är en radiogala.
Två snabba saker vill jag bara säga innan jag stänger ner:
1. Att Mustasch vann bästa hårdrock är årets tveklöst största och värsta populiströst.
2. En speciell eloge till Thåström som skiter i allt och inte ens dyker upp. Han står över sådana här branschfester även när han är nominerad. Go Pimme!
2 kommentarer:
Det var mycket märkliga nomineringar, men största besvikelsen var väl ändå Winnerbäck, denna sega, trötta, tråkiga Lundellwannabe.
Vinterdäck.. brunsåsrockens mästare. Fan vad trist han är.
/CK
Skicka en kommentar